Förlorat en bästa vän...

Jag har förlorat en vän...

Efter olyckan förra veckan kom det upp en massa känslor som legat och dämts upp i ca 4 månader. Men nu börjar jag i fel ände.

För ungefär 10 Månader sen blev jag kär i min bästa vän. Inte så smart, jag vet men det bara blev så. Han är en underbar person som förstår mig som ingen annan gör, vi har samma humor, samma musiksmak och känner samma människor, dessutom samma intressen. Somliga sa att vi var gjorda för varandra, och det var precis så jag också kände. Men inte han...

Vi blev KK(bli inte det med en vän och defenitivt inte med ngn du är kär i egentligen) det var så det hela började, en fyllegrej som bara fortsatte tills allt var förstört och försent.
Efter Jul sa han att han tyckte vi skulle ta en Paus ifrån varandra, jag tog det hela väldigt hårt men accepterade hans beslut och kände att om det är en paus han vill ha för att det ska bli bra igen så får han det.

Nu pratade vi igår(för att jag ville ha tillbaka min bästa vän) men då fick jag som svar att han ville att pausen skulle bli beständig. Han vill inte vara min vän!
Det kändes som en käftsmäll och jag bara bröt ihop, jag förklarade allt som hänt och varför jag har gjort vissa saker på det sättet jag gjort.(När man är kär gör man dumma grejer.)
Nu är jag inte längre kär i honom och vill inte ha honom på något kärleksfullt eller sexigt sätt. Jag vill ha tillbaka min "bror", han som jag kunde prata med om allt, som gav mig råd, vi som söp ihop och bara hade kul. Han visste hur jag funkade och tvärtom.

Dessutom har han en ny bästis, det tar mig ännu hårdare, han har verkligen bara tagit min plats precis. Han tog mig i nackskinnet och slängde mig i papperskorgen och så "poff" satte han dit en ny människa. Dessutom tycker den här människan inte om mig, hon fryser ut mig och jag känner mig inte alls välkommen i hennes sällskap.

Såna här dagar känner jag bara att jag vill flytta hem igen... Men jag vet att jag vill bara fly, jag träffar honom ca 4 ggr i veckan och det blir egentligen för jobbigt om vi inte kan vara vänner.
Samtidigt någonstans vet jag att jag tänker så för att jag tror att han ska komma till insikt som han gjorde förra gången jag flyttade, det var då han insåg att jag var hans bästa vän, för att jag skulle försvinna, nu när jag hade kört av vägen frågade han mig hur det gick med bilen...(han var den enda av mina vänner/bekanta som frågade det först) Då brast det. För en gång tidigare när jag somnade vid ratten och höll på att köra av vägen var han nästan överdrivet rädd och omtänksam. Men inte nu.

Jag har förlorat min bästa vän....



"Stackars den som aldrig bryr sig"
Lars Winnerbäck