Änglar finns dem?

Ja defenitivt.

Träningen i Alingsås i onsdags fick ett underligt slut. Jag kom ut efter träningen(2 timmar teknik, bra men man blir lite rastlös ändå) och då snöade det för fullt. Ingen fara på taket tänkte jag det tar bara en längre stund att ta sig hem.

Jag kör och kör och det går bara fint, passade på att prata en stund med min Bror på mobilen(använder dock alltid handsfree när jag kör bil) och jag klarade att parera upp alla gånger fästet släppte i bilen. Men så händer det....

Jag lör i max 50 km/h i smöstormen och på en raksträcka släpper det totalt och bilen åker runt runt! Jag ser en telefonstolpe susa förbi och tänker nu är det klippt! Allting går i slowmotion inne i min bil och plötsligt sitter jag i diket och tiden är tillbaka i normalt läge. Jag skrek och grät, ringde fick panik och gick in i chock.

Jag försökte komma loss men det gick inte själv, 2 bilar stannade och kom och frågade mig hur det var med mig och försökte hjälpa mig loss, plus att det kom en av de som bodde i närheten och hjälpte till. Bilen hängde med ett däck i luften och det andra nerkört i lera och snö. Ca 4 bilar körde förbi oss utan att överhuvudtaget stanna och fråga hur det gick(vad är det med folk i dagens samhälle egentligen?Det var ju bara tur att de inte var de som kom först, då hade jag fått panik.) 2 lyfte och 2 puttade på så fick vi ur min lilla Polo ur diket till slut, det är tur att man inte har en stor bil ibland.

Det allra konstigaste var att ca 20 minuter efter jag kommit ur diket så släppte chocken och jag bara bröt ihop totalt! Jag har aldrig känt mig som en så misslyckad människa som jag gjorde då(jag förstår såhär efteråt att det var olyckan som gjorde det,men ändå) Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, i det läget jag var i förstår jag de som är självdestruktiva. Jag grät så mycket att jag inte kunde gråta längre, hela mitt ansikte var svullet, vätskebrist och jag skickade iväg de mest konstiga sms till min danspartner (som jag får sota för nu).
Jag förstår också att det här var en massa känslor som hade dämts upp under flera månader och allt bara brast på en gång.

Jag vill bara tacka mina skyddsänglar jag har(tack Farmor,Kurre och Margit.)
Och ett STORT tack för mina änglar på jorden som stannade och hjälpte mig dessutom såg till att jag var okej. Det finns fortfarande hopp om mänskligheten.

"å en slank han hit, och en slank han dit, och en slank han ner i diket"